Facebook
Instagram

Historien om mjölnarfamiljen i Melltorp

Antika vattenkvarnar, så kallade skvaltkvarnar, har funnits i ån Surtan sedan i början av 1600-talet. År 1725 omnämns Melltorps qvarn i skrift "på Jordrannsakningen anno 1725". I Högens och Melltorps ström fanns då fem kvarnar. Enligt kungliga collegiiets utslag 17:e november 1856:

"Räntan fastställs ån vid hemmanän Högen, Mälltorp, Smedgården, Reortsgården anlagd tullmjölkvarn, med ett par stenar, för grofmäld till samfäldighetsmark, en trejedels råg och en tredjedels korn att från och med 1835 till Kungliga Majestäts och Kronan utgöras".

Tull innebar att mjölnaren malde åt andra och tog betalt i natura. En vanlig tull var två kappar på tunnan, och eftersom det gick 32 kappar på en tunna, tog han ut en sextondel av mälden i tull eller drygt sex procent. Vid Surtan fanns det inte mindre än 45 kvarnar på 1600- och 1700-talet.  År 1725 hade det minskat till ungefär fem stycken.

Melltorp och Högens kvarn, numera Melltorps kvarn, byggdes av byns bönder på 1850-talet. De skötte verksamheten gemensamt och drev kvarn och sågverk med vattenhjul fram till 1921 då de byttes mot turbiner.
1918 anställdes sågmästaren och mjölnaren Algot Johansson för att driva företaget. Han var son till Alfred Bengtsson som varit verksam i Lockö kvarn sedan 1880.

Johan Alfred Bengtsson kom till Hyssna från Skövdetrakten för att jobba som mjölnare och sågare på Lockö kvarn i Hyssna. Där träffade han mjölnardottern Hilda Collinius. De gifte sig och fick tio barn. Ett av barnen dog i spädbarnsåldern och tre av sönerna emigrerade till Amerika. Den äldste sonen Algot tog värvning hos Skånska husarerna där han påbörjade en militärutbildning som ryttare. Under en övning i Västra Karup träffade han Alma.

Almas föräldrar Bina Braun och Johannes Pettersson emigrerade till Amerika, Massachusetts, 1885 från Västra Karup i Skåne. Alma föddes 1886. Ett år senare återvände Bina och Alma till Västra Karup, där hon växte upp. Alma jobbade i ungdomen på apotek i Båstad och gjorde mediciner i mortel. Hon arbetade också som piga.

Efter att Alma träffat Algot i Skåne blev hon gravid. Algot tvingades avbryta studierna då pappan Johan Alfred skadade sig i en sågolycka. För att säkra familjens inkomst tvingades Algot ta över faderns tjänst som mjölnare vid Lockö kvarn. När Algot 1918 sökte tjänsten som mjölnare och sågmästare vid Melltorp och Högens kvarn, tog brodern Olof över tjänsten vid Lockö.

En dag kom ett brev från Alma och dottern Karla.
Algots mamma Hilda, som öppnat brevet, förstod att Algot hade en sexårig dotter i Västra Karup. Algot fick hämta hem Alma, Karla och sin svärmor Bina. I Västra Karup hade de varit fattiga och fått arbeta hårt. 



Från vänster: Stig, Alf, Dagmar och Karla.

Den 10:e mars 1919 gifte sig Algot och Alma och fick sedan ytterligare tre barn; Dagmar, Alf och Stig.
Alma arbetade hårt med att ta hand om hushållet. Hon tvättade kläder, lagade mat, odlade grönsaker, syltade, saftade och bakade. Hon skötte om barn, djur, hus och trädgård. Hon passade upp med frukost, för- och eftermiddagskaffe, lunch och middag så att Algot kunde sköta arbetet på kvarnen. Hon var en skicklig strykerska och anlitad för att stärka skjortor.


 
Alma & Algot.

Familjen var i princip självförsörjande och hade hönor, grisar och ankor. De jagade, fiskade och hade en egen biodling.
Algot var också brandchef för Hyssna frivilliga brandkår.

Tre av Algots bröder åkte till Amerika. Två bröder, tre systrar och han själv stannade i Sverige. Brodern Olof blev som bekant mjölnare i Lockö och brodern Gustaf sågare i Seglora.
1942 fick Olof sparken med omedelbar verkan på grund av svartmalning. Under kriget malde man på kupong. Man kunde bara mala en viss mängd och det var vanligt att markägare ville ha mer. Myndigheterna upptäckte att Olof hade en bokföring vid sidan av. Algot och Almas son Stig hoppade in som mjölnare i Lockö när han var i tjugoårsåldern.



Stig, Hyssnas sista mjölnare.

1951 skulle verksamheten och mjölnarstugan säljas och Algot och hans söner Stig och Alf blev nya ägare. De drev företaget in på 1970-talet. De exporterade virke och hade ett tiotal anställda. Stig malde på helger och kvällar. Han började mala redan som trettonåring och blev den sist aktiva mjölnaren i Hyssna. Han slutade mala 1981.
Alf var ansvarig för virkestransporter till och från sågverket. Han fraktade transporterna med lastbil. Det blev många sena arbetsdagar. I kvarnen fanns en sädtork som drevs nattetid.
Algot bodde i mjölnarstugan som föreståndare fram till sin död 1977.
 

Från sågverk till bakverk


På 1970-talet gick sågverksnäringen på lågvarv och på 1980-talet kom nästa generation. Stigs söner Jan, Hans och Per levererade snickerivirke åt svarveri- och möbelindustrin främst i Hyssna.

Med 1990-talets ekonomiska kris försvann sysselsättningen men 1994 började de exportera virke igen. På grund av en åldrad maskinpark upphörde verksamheten. Den drivs idag vidare i mindre skala.

Hans Johansson, sågmästare och fjärde generationen, tog över anläggningen med hustrun Catharina 1999. Kulturmiljön var i behov av omvårdnad och de såg möjligheter. Ett långsiktigt arbete påbörjades. Första prioritet var att återskapa den yttre miljön och att renovera anläggningen. Utomhus täckte jord turbinfårorna och taket behövde bytas. Muren rekonstruerades, fasaden byttes ut, väggar och golv förstärktes. Den ursprungliga kvarnkammaren, som revs 1980, återskapades. Till den nya anläggningen byggdes ett bageri och ett trädäck intill ån.

Sommaren 2002 öppnade sommarkaféet i kvarnen. Alla inkomster gick tillbaka in i företaget och de första åren fick de leva på inkomsterna från sågverket.
Den ursprungliga idén var att värna om hållbarhet för miljön, för fastigheter på anläggningen och landskapet runt ägorna. Renoveringen skulle vara varsam. Att säkra att kulturarvet och familjehistorien lever vidare var en annan röd tråd.
 
Verksamheten har utvidgats under åren och inrymmer idag ett pensionat för konferens- och hotellgäster och en gårdsbutik. Sågverket ingår i ett nätverk av levande arbetsmuseum med bland annat Ostindiefararen. Museernas huvudsakliga inriktning är att ur sina olika perspektiv bevara, bruka, och berätta om industrisamhällets kulturarv. Ramsågen är av unik karaktär och en av få i Västsverige.
Melltorps radby är klassad som kulturhistorisk miljö av riksintresse.
I en radby ligger gårdarna på rad, vanligtvis längs bygatan. I samband med skiftesreformerna på 1800-talet försvann de flesta radbyar.

Tack vare nysatsningen med pensionatet, fick Catharina och Hans ta emot en Ullbagge på Landsbygdsgalan i Stockholms stadshus, som Årets Landsbygdsföretagare 2010.
En annan utmärkelse värd att nämna är inbjudan till Kungliga slottet på Sverigemiddag  2016. Middagen är en kväll där kungafamiljen uppmärksammar personer som gjort betydande insatser lokalt, regionalt eller nationellt.




Julia Collinius